Kerrankin kauniista tekstiä sukututkijoista

Ruotsalaisen opiskelijatöiden joukossa Fredrik Benschin otsikko Den svenska genealogiska rörelsens historiedidaktiska förevändningar under 1900-talets första hälft herätti lukuhaluni. Erittäin harvoin (ei koskaan tätä ennen?) on tilaisuus lukea analyyttistä tekstiä sukututkimuksesta. (Pian tässä käsitellyn tekstin jälkeen tuli eteen Samuel Edquistin artikkeli Vanor med anor: Historiesyn och bildningsvägar bland släktforskare i senkapitalismens Sverige oman aikamme sukututkijoiden kyselyvastauksista.)

Bensch päätyy jakamaan ruotsalaiset sukututkijat 1900-luvun alkupuolella kolmeen ryhmään tai suuntaukseen. Ensimmäinen oli perinteisesti konservatiivinen, kunnioitti esi-isien työtä ja yhteiskunnan rakenteita ja asetti keskiöön perheen ja kansakunnan. Toinen orientoitui (tuolloin pinnalla olleeseen) rotubiologiaan. Heille ihanneyhteiskunta oli kaukana germaanisessa menneisyydessä ja he halveksivat aatelia, joka olisi pitänyt korvata kansan "todellisella eliitillä".

Mahdollisesti Suomessakin oli samaan aikaan vastaavia ajatuksia? Ainakin oli Benschin kolmatta ryhmää, sillä sen tunnistan nykypäivästäkin. Tälle sukututkimuksen merkitys on henkilökohtaista. He ovat valmiit hyväksymään, että sukupolvet liikkuvat ajan mittaan yhteiskunnan eri tasoilla, niin ylös kuin alaskin päin.

Bensch kirjoittaa sukututkimuksen henkilökohtaisesta merkityksestä jo johdannossaan. Hänestä määritelmä sukututkimuksesta akateemisten tieteiden aputieteenä on yksipuolinen ja lyhyydessään harhaanjohtava. Hän kirjoittaa niin hienosti, etten osaa suomeksi kääntää. Joten suora lainaus, johon olen lisännyt ulkoista muotoilua lukemisen helpottamiseksi.

"Genealogin tjänar i första hand inte någon vetenskap, utan den gagnar sina utövare, vilka både är den och gör den till vad den är.

Genealogen är själv implicit sitt centrala studieobjekt, dess utgångspunkt eller proband, det subjekt som genom sina studieobjekt låtit skriva in betydelser i artikulerade objekt hämtade ur dåtiden,

en skapare av meningssammanhang genom att länka samman fenomen ur de olika tidsdimensionerna,

en identitetskreatör som strävar efter att frambringa en bild av sig själv och sin plats i tillvaron i förhållande till andra människor,

en skapare av berättelser vilkas syfte är att förstå sig själv som historisk varelse, att bruka historien för att legitimera ett visst levnadsmönster eller för att konstituera relationer.

Genealogin handlar således ytterst om en inre känslobehäftad drift att söka efter personlig orientering i historien och tiden, och att förhålla sig till de sammanhang som ges eller skapas.

Människans sökande efter ursprunget är intimt sammankopplat med nutiden och framtiden; berättelser om människors vägar och öden, om de kedjor som löper från dåtiden in i framtiden, där vi själva endast är att betrakta som en kugge eller länk.

Genealogin handlar om den lilla människan i de stora sammanhangen, de långa tidslinjerna och kontinuiteten, om tron på och sökandet efter en historisk helhet, om en evighet där det är upp till oss själva att formulera eller skriva in våran plats i detta tidsförlopp, att konstruera ett överskådligt sammanhang.

Vi skapar en berättelse om oss själva vari det ändliga livet ges en riktning och ett mål." (Bensch 2007 s. 3-4)

Mies yksinäisellä kyntöurallaan on Smålannista vuoden 1945 paikkeilla. Kuva RAÄ, Flickr Commons