Läste Papyrus

Ei, en aio kiusata/järkyttää lukijoita puutteellisella ruotsin kielen taidollani. Mutta hyödynsin sitä tutustuessani Helsingin yliopiston ruotsinkielisten historianopiskelijoiden yhdistyslehteen.

Numero 1/2010 tarjoili koosteen pääministeri Matti Vanhasen julkisesta yksityiselämästä, analyysin Sibeliuksen (musiikin) nostamisesta kansallissymboliksi ja Joel Sjögrenin kertomuksen harrastuksestaan, viime sotien merkkien ja mitalien keräilystä:

I början var det absolut svåraste att få de äldres förtroende. Vem tar nu en 11-åring på allvar när han frågar vilka enheter som överskred Svirfloden 1941 eller pekar på Finlands Pilotemblem som A. Gallen-Kallela har designat och frågar ”Paljonko toi maksaa”. Senare har en av de som var mest misstänksamma bett om ursäkt i efterhand och sagt att han är glad över att mitt intresse för Finlands krigshistoria fortfarande hållit i sig. Det typiska i unga år är ju sk. impulsintressen där man tidvis koncentrerar alla resurser man har på något speciellt och nästa månad är det dött.

Numerosta 1/2008 löytyi kuvaus museovahdin elämästä:

11:43: Blir eventuellt överraskad av dagens första besökare. Empiriska observationer bakom kassaskrinet föranleder museivakten att förlita sig på att folk anländer antingen drygt halv tolv, drygt halv två eller inte överhuvudtaget.

Numero 2-3/2008 aloittaa katsauksella filmin Braveheart historiakuvaukseen. Loppukaneettina "Star Wars-serien har högre sanningshalt än denna banbrytare för fantasyfilmsrenässansen." Johannes Hautaviita puolestaan reflektoi historioitsijan syvempää olemusta:

En historiker är en intressant person att diskutera med eftersom hon är social och tycker om att diskutera med människor. En historiker är väldigt människokär och intresserar sig för vad som helst eftersom ”allting är historia”. En diskussion med en historiker är väldigt kulturellt och en historiker använder sig ofta av intressanta analogier och svåruppfattade sammankopplingar till samtiden, 1800-talet, medeltiden eller antiken. En historiker behöver dock inte tala om historia utan är genuint intresserad av sin diskussionskumpan och är väldigt öppen; en historiker är allmänbildad.

Numerossa 2/2007 päätoimittaja Henrik Litonius puolestaan summeraa oleellisen historiasta tieteenä:

Historia är ett flummigt ämne med så många olika tolkningar av varje fenomen att det helt enkelt inte finns någon slags absolut sanning. Detta är en absolut sanning.

Samaisessa numerossa Anna Wilhelmsonin juttu 1500-talets skandalprinsessa, joka käsittelee Kustaa Vaasan Cecilia-tytärtä. Numeron 2/2006 viimeinen rivi lopettaa tämän mediakatsauksen mainiosti:

Övrigt – Allt det du borde veta men vi inte törs skriva